Jag blev delägare i Tassamigos kennel år 2003. Kull B och C är födda hemma hos mig. Jag har haft hovawart sedan 1989 och har innan det levt med hundar större delen av mitt liv, första hunden i famlijen var en dalmatiner. När jag så 1989 skaffade min första egna hund, hovawarten LP SUCh Lintrollets Isa så kände jag att jag hade hittat min ras. Den här underbara rasen har alla de egenskaper som jag vill ha hos en hund. Den är hundarnas hund.
Hovawarten för mig är en ursprunglig hund med ett säkert signalssytem både mot andra hundar och i kontakten med människor. ”Persikobeskrivningen” som ibland används om hovawarten, ”Den är mjuk på insidan men med en stenhård kärna” är på pricken för mig. Hovawarten behöver en tydlig flockledare som talar om vad som gäller på ett bra sätt, en hovawart utan ledare hittar gärna på massor av tokigheter och det kan snabbt bli stora problem att ta tag i.
Hovawarten vill och behöver jobba med både kropp och huvud för att må bra, spår, uppletande, sök, det mesta ställer en hovawart upp på.
Med Isa så tävlade jag spår och lydnad och vi provade på lite sök. Som den hoffe hon var så tjöt hon av lycka när spårselen kom fram.
Med Ariel tävlade lydnadsklass I och brukstävlingarnas spårgren blev vi godkända i högre klass. Ariel var ganska framgångsrik på utställning och titulerade sig Nordisk och internationell champion. Hon vann också Svensk Vinnare 2008 (SE V-08), och Nordisk Veteranvinnartitel 2011 (Nord VV-11), drygt tolv år gammal, hon fick dessutom två rascertifikat, så kallade IHF-cert . Dessa delas enbart ut till BIR och BIM på två utställningar per år och per medlemsland i den internationella federationen för Hovawart. Gårdvarens II Ulma blev den tredje hovawarten i mitt liv. Jag tränade spår med Ulma och hon blev som högst godkänd lägre klass på sin första start innan hon tragiskt blev sjuk. På utställning tog Ulma i rask takt under 2009 sina tre certifikat för championatet och hon blev även Svensk Vinnare 2009, tyvärr hann vi aldrig ta meriten i brukset för SE UCh. Sista hunden som levde med oss, var vår lilla Nova. En tik som importerades från Danmark med förhoppningen att berika aveln, men tyvärr höll hon inte måttet som jag har för ett avelsdjur. Detta innebär att jag just nu inte har några planer alls för ytterligare kullar och jag har sedan 2016 inte ens någon hund i huset.
Jag är instruktör inom SBK sedan 1995, utbildad testledare för mentaltester och har i omgångar varit delaktigt i styrelsearbetet inom rasklubben för Svenska Hovawartklubben. Bruksarbete och att träna hundar har varit en stor del av mitt liv.
Till yrket är jag utbildad journalist med naturvetenskaplig inriktning och jag jobbar i dag på Sveriges radio. Jag har även sidoläst ytterligare kurser inom det naturvetenskapliga området och har bland annat läst motsvarande en termin heltidsstudier inom etologi.
Med min avel ville jag förena god arbetsförmåga med en sund exteriör. God mentalitet är A och O för våra hundar, men jag anser att även funktionell exteriör är ett måste. Hunden måste vara konstruerad för arbete i både kropp och huvud. En hund som inte håller på alla punkter är för mig inget avelsdjur, för att nå målet måste man även avstå från att använda de individer som inte håller måttet. Tyvärr visade sig Ariel bära på en del gener som renderade i en del allergier och andra ärftliga problem på hennes avkommor och barnbarn.
Våra hundar levde tillsammans med oss inne i hemmet som familjehundar, det är härligt att få dela samspelet mellan dem och se och studera deras inbördes relationer. Även valparna var givetvis en del av familjen under veckorna hos oss och att sedan i vuxen ålder träffa valparna brukar innebära ett kärt återseende. Valparna får vänja sig med vardagens ljud och händelser, barnskrik och stoj, dammsugare och gräsklippare till exempel.
Vill du prata hovawart så kontakta mig gärna.
08-53043480